Efter de senaste årens rekordhöga och volatila elpriser är utvecklingen av elmarknaden fortsatt en het politisk fråga. Inte minst när det gäller den framtida finansieringen av ny elproduktion. Det gäller specifikt finansieringen av ny kärnkraft, men också liknande förslag om så kallade kapacitetsmekanismer som förra året föreslogs av Svenska kraftnät, eller en framtida anvisningsmodell för ny havsbaserad vindkraft. Samtliga dessa finansieringsmekanismer har syftet att möjliggöra långsiktiga investeringar i elproduktion som kan garantera elsystemets robusthet och tillväxt och som sannolikt inte skulle ske med enbart dagens kortsiktiga elmarknad som grund. Detta är systemkritiska investeringar som behövs utöver de viktiga och omfattande investeringar som redan sker i landbaserad vind- och solkraft.
Att ett elsystem med en hälsosam mix mellan olika kraftslag – väderberoende, planerbara och flexibla – är billigast och bäst har visats i många studier bland annat från Svenskt Näringsliv, Energimyndigheten och Quantified Carbon. På Fortum kallar vi denna optimala mix av olika kraftslag för tallriksmodellen.
För närvarande pågår en rad olika statliga utredningar med uppdraget att föreslå nya typer av finansieringslösningar. Det handlar om utredningen för Finansiering och riskdelning vid investeringar i nya kärnkraftsreaktorer och om den så kallade Elmarknadsutredningen. Från Fortums sida är dessa utredningar mycket välkomna. Fortum lyfte redan för ett par år sedan behovet av långsiktiga reformer av elmarknaden och efter det har det blivit tydligt för de flesta att dagens elmarknad är alltför kortsiktig och volatil.
Av någon anledning har avsteg från dagens kortsiktiga och ensidigt utformade elmarknad kommit att framställas som kostsamma subventioner som elkunderna och skattebetalarna bäst kan vara utan. ”Skattebetalarna kan få miljardnota när nya reaktorer byggs”, ”Så ska skattebetalarna betala för kärnkraft” och ”Regeringen vill subventionera kärnkraft” är några av de rubriker som förekommit i media.
Det finns flera problem med bildsättningen att det handlar om rena subventioner från skattebetalarna till kraftbolagen och att elkunderna skulle vara förlorare om sådana finansieringsmekanismer genomförs.
Ett första problem handlar om elmarknadens utformning. Det framställs ofta som att dagens utformning av elmarknaden är den korrekta och naturliga och att avsteg från denna marknadsmodell innebär subventioner eller någon form av snedvridning. Men det är ingen naturlag att elmarknaden måste vara så kortsiktig som den är idag eller enbart omfatta prissättning av energi på timbasis. Det är ett aktivt politiskt val. För att handla om en så samhällskritisk och direkt livsviktig vara som el är bristen på långsiktighet på elmarknaden slående. Merparten av all el säljs på den så kallade dagen före-marknaden, 12 till 36 timmar innan leverans. Priset bestäms alltså av utbud och efterfrågan timme för timme, ett dygn i taget. Vad elpriset blir nästa vecka är det ingen som vet och detta blir av förståeliga skäl ett problem om man ska bygga ett kärnkraftverk, ett storskaligt pumpkraftverk eller ett kraftvärmeverk som ska kan startas om 10 år och sedan producera el i 50 eller kanske 80 år. Förutsägbarheten på intäktssidan är helt obefintlig. Det finns förvisso sätt att finansiellt prissäkra sin elproduktion eller elkonsumtion men den finansiella elmarknaden fungerar allt sämre och i praktiken omsätts endast små volymer med kontrakt ett par år fram i tiden.
Man kan göra ett tankeexperiment och fundera på hur elmarknadens konstruktion skulle fungera för att finansiera annan samhällskritisk infrastruktur. Ta till exempel Öresundsbron. I verkligheten har bron finansierats genom att Öresundsbrokonsortiet, som ägs av svenska och danska staten, gett ut obligationer på den internationella kreditmarknaden. Obligationerna garanteras solidariskt av svenska och danska staten genom Riksgälden och Danmarks Nationalbank. Skulden återbetalas på en mycket lång tid, omkring 50 år, och finansieras genom förutbestämda broavgifter för fordon och tåg.
Om vi istället applicerar elmarknadens kortsiktiga logik skulle bron istället behöva finansieras genom dynamiska broavgifter som varierar timme för timme beroende på den dagsaktuella belastningen på bron. Vissa timmar med hög belastning skulle det kosta 1 000 kr att passera och andra timmar när det är låg belastning skulle det vara gratis. Vad det kostar dig att jobbpendla från Malmö till Köpenhamn vet du i praktiken inte förrän du kommer fram till bron. En sådan finansieringslösning skulle både vara opinionsmässigt omöjlig och vara förödande för hela Malmöregionens ekonomiska attraktivitet.
För den som lånar ut pengar till brobygget ökar den mycket osäkra intäktsmodellen riskerna och därmed både räntan på lånen och hur snabbt långivaren vill ha tillbaka sina pengar vilket i sin tur ökar totalkostnaden och därmed minskar projektets lönsamhet. Sannolikt till en grad där bron inte längre bedöms som företagsekonomiskt lönsam att bygga, trots att den samhällsekonomiska lönsamheten är stor.
För att dra liknelsen ännu längre kan regeringen också när som helst introducera en subvention till alternativa färdvägar såsom färjor eller flyg vilket såklart kraftigt påverkar intäkterna och riskerna för den planerade bron. Vilket företag skulle vilja investera i en ny bro med dessa förutsättningar? Sannolikt inga. Resultatet blir istället att endast de investeringar som från ett strikt företagsekonomiskt kortsiktigt perspektiv går att räkna hem genomförs medan många långsiktiga samhällsekonomiskt lönsamma investeringar uteblir.
Visst, liknelsen haltar till viss del eftersom elproduktionen till skillnad från väginfrastrukturen till stor del är avreglerad och det finns också möjlighet att använda olika avtalsformer för att ge ökad långsiktig prisstabilitet, till exempel så kallade PPA-avtal (Power Purchase Agreement). Elsystemet måste också vara i balans varje sekund vilket inte gäller för vägnätet. Men i grunden kvarstår det faktum att elmarknaden – trots att samhället blir alltmer elberoende - inte på ett tillräckligt sätt premierar långsiktighet, stabilitet och förutsägbarhet.
Sättet att få in mer långsiktighet på elmarknaden är just att börja prissätta samtliga förmågor som elsystemet behöver, såsom kapacitet och stödtjänster, samt använda olika typer av så kallade riskdelningsmekanismer där energiföretagen, kunderna och staten delar på de största riskerna som finns i stora och komplicerade projekt. Det ger lägre risker, lägre räntor och i slutändan ett lägre pris för den producerade elen än vad som annars varit fallet. I exemplet med Öresundsbron ovan innebär det alltså att staten står som garant för de lån som byggaren tagit för att bygga bron och att staten reglerar vilken broavgift som får tas ut för att finansiera bron. För infrastruktur finns en uppsjö liknande finansieringslösningar som framgångsrikt använts enskilt eller i olika kombinationer men som ännu är främmande i energibranschen.
Märk väl att detta inte alls handlar om att helt återreglera eller förstatliga elmarknaden. Tvärtom handlar det om hur vi på bästa sätt kan attrahera de enorma mängder privat kapital som behövs för att driva omställningen. Långsiktigt kapital från till exempel pensionsfonder som idag avstår från dessa investeringar eftersom de har för hög risk.
Ytterligare ett problem med invändningarna mot nya typer av finansieringslösningar på elmarknaden är att man ignorerar alternativkostnaden. Utgångspunkten tycks vara att grundalternativet är ett lågt och stabilt elpris och att en kapacitetsmarknad eller riskdelningsmekanism kommer att öka kostnaderna för elkunderna och automatiskt vara till deras nackdel. Men nollalternativet är inte oförändrade kostnader. Hela motivet till att införa olika typer av riskdelningsinstrument är att förhindra att kostnaderna ökar ännu mer än nollalternativet. Så ja, sannolikt kommer det innebära att kunderna får en ny rad på fakturan som heter kapacitetsavgift eller liknande men poängen är att slutsumman på fakturan blir lägre än vad den hade varit utan en sådan avgift.
Dessutom är stora delar av den riskdelning som diskuteras inte i form av direkta pengar som betalas från staten eller kunderna utan istället i form av passiva kreditgarantier. Till exempel innebär de 400 miljarder i kreditgarantier som regeringen avser att ställa ut för kärnkraften inte någon direkt kostnad i form av kassaflöde från skattebetalarna utan de syftar istället till att sänka finansieringskostnaderna genom att minska motpartsrisken från kreditgivarens perspektiv. Kreditgarantier är ett verktyg som använts i flera decennier och staten ställer redan ut flera olika typer av garantier, till exempel exportkreditgarantier, på total 1 961 miljarder kronor år 2024. Kärnkraften utgör alltså en begränsad del av den totala mängden kreditgarantier som staten ställer ut.
Sammanfattningsvis är alltså nya finansieringslösningar eller kapacitetsmekanismer inte blinda subventioner där kunderna är förlorare. Tvärtom är det en helt nödvändig utveckling av elmarknaden och en förutsättning för Sveriges långsiktiga konkurrenskraft. Det sämsta vi kan göra är att vänta och hoppas att problemet löser sig av sig själv. Det kommer det inte att göra.
Anton Steen, chef för Fortums samhällskontakter i Sverige
anton [punktum] steen [snabel-a] fortum [punktum] com
