Den klimatstrategi som John Hassler tagit fram på regeringens uppdrag och presenterade den 18 oktober väckte stor uppståndelse redan innan den presenterats. Den övergripande förändringen, behovet av en aktiv statlig främjandepolitik, och en tydligare koppling till EU-målen har flera aktörer menat utgöra ett stort avsteg från den hittillsvarande svenska strategin, att låta marknaden avgöra teknikvalen. Men i praktiken har vi sedan länge haft en aktiv politisk styrning inom flera avgränsade områden, liksom mål där fokus legat på en minskning av redovisade svenska koldioxidutsläpp snarare än en minskning av koldioxidutsläpp i ett bredare perspektiv. Att dra erfarenheter av det förra och i det senare fallet jobba med gemensamma mål ser vi som positivt. Långsiktighet i beslut är bra, men de måste också leda rätt.
Att det nu föreslås en mer samordnad aktiv främjandepolitik är därför en välkommen utveckling helt enkelt för att vi kan se att principen fungerat väl inom de områden där det redan förekommer, exempelvis utbyggnaden av landbaserad vindkraft.
En återkommande punkt i rapporten handlar om att tydliggöra att energisystemet är ett överordnat samhällsintresse, en stor förändring jämfört med i dag då andra samhällsintressen i praktiken ofta ses som överordnade. Det tror vi också är nödvändigt, men det ökar även behovet av att säkerställa att det finns ett samhälleligt stöd för de intrång som ny kraftproduktion innebär. Hållbarhet har en mycket viktig social dimension som vi i Sverige kanske hittills underskattat trots att vi genom decennierna sett opinioner växa fram mot såväl vattenkraften som kärnkraften och nu senast vindkraften. Det är med andra ord hög tid att lär oss av detta, inte minst eftersom vi behöver bygga mer av allt.
En aktiv främjandepolitik har också en tydlig finansiell dimension. När politiken byter fokus från ”Må bästa kraftslag vinna” till ett sammanhållet kraftsystem som både kan leverera el konkurrenskraftigt och har en acceptabel miljöpåverkan får det konsekvenser även för ersättningsmodeller och behov av att minska riskerna – inte minst den politiska riskpremie som politiken självt lagt på kärnkraften. Det är däremot inte samma sak som att skattebetalarna i förlängningen själva ska stå för risken. Vi tror tvärtom att vi måste ha ett tydligt fokus på att utbyggnaden av kraftsystemet och utfasningen av fossila bränslen i industrin och transportsektorn är intressant nog för investerare och att lösningar som över tid inte är konkurrenskraftiga inte hålls under armarna av det offentliga. En avgörande del i detta är ersättningsmodeller som gör att de egenskaper som behövs för ett konkurrenskraftigt system också prissätts.
Det som är speciellt med den omställning och utveckling av svenskt näringsliv som vi står inför är inte det ömsesidiga beroendet mellan kraftproducenter och en industri som efterfrågar fossilfri vätgas – tvärtom är det växelvisa dragandet mellan utbud och efterfrågan grundläggande på en marknad. Utmaningen handlar om de mycket stora volymer det handlar om under en kort tid. Här kan en aktiv främjandepolitik bidra genom exempelvis kraftslagspecifika färdplaner och kreditgarantier som kan utnyttjas av både producenter och konsumenter. Det minskar kostnaderna för själva omställningen men undanröjer inte behovet av att det behöver vara kommersiellt hållbart.
Däremot finns det flera inslag i rapporten som delvis talar emot den övergripande ansatsen, exempelvis förslaget med nationell utsläppshandel, vi hade gärna sett ännu tydligare skrivningar om elskatten, överföringen av fastighetsskatten mm. Men generellt är det ett i flera delar välkommet perspektiv på klimatpolitiken och vi ser fram emot att konkret kunna bidra i arbetet med att konkretisera flera av rapportens punkter.